Jag tycker det är rätt ointressant att blogga för tillfället. Anledningen till att jag gör det är för att jag känner press att gå i någon slö, hjärndöd, kreativt dödande, glättig fåra av skrivande där jag på ett piffigt sätt delar med mig av dagens alla händelser i bilder och ord. Nu är mina dagar inte så intressanta. Dom är roliga, och sköna men kanske inte speciellt intressanta. Jag har aldrig varit speciellt duktig på att sälja mig själv. Jag kallar mig realist och vill se livet och mig själv för vad det är, somliga kallar mig för pessimist men det är en orättvis beskrivning. Jag betraktar människor som är duktiga på att sälja sig själva, oftast tycker jag att de är sken-kompetenta, har bristande självinsikt osv. Det måste man nästan ha ifall man nu ska stå och svälla ut om sig själv i så grandiosa ordalag som möjligt. Nåja det får väll vara deras problem. Jag är inte bitter :P hehe.. Nej att blogga för mig känns som något viktigare, något som behöver sägas. Jag vill inte berätta om mig själv, jag vill berätta om det jag tänker på. Jag har sällan något direkt stimilerande utbyte av andra, oftast därför att de inte befinner sig på samma våglängd. Jag värderar inte mitt som högre, eller bättre (där av våglängd) utan bara på en annan frekvens. Min vardag består av sociologistudier, vilket naturligt för med sig en process av att ställa sig i relation till det jag läser. Ett behov av att förstå vardagen och verkligheten i nya ljus hela tiden. Verkligheten är en komplex sammansättning fenomen, alldeles för komplex för att egentligen låta sig vägas, mätas, teoretiseras om osv. Sociologin erbjuder möjliga spegelskärvor att betrakta den. Möjliga, för sanning är svårt, sanningen existerar inte i sociologisk mening. Inte om vi förstår sannig som universellt gällande över tid och rum. Sanning är historiskt och rumsligt bunden. Nåja jag svamlar, kanske samlar lite kraft för att orka blogga om det jag tycker är viktigt.. Hej hej