Idag pallrar flocken sig söderut. Vi drar ned till den franska rivieran för att solbada o leka med folk. Självklart är vi både spända och upprymda över vår prövning. Det ska bli fantastiskt roligt att få åka ned och hälspa på. Som grädde på moset får vi med oss lille Escudero hem oxå. Det var inte alls bestämmt när vi bokade resan men det föll sig på det viset att vi hade möjlighet att ta en valp. Vi är jättespända på att se  honom live=)

Deya klarade sitt anlagsprov igår, vi blev naturligtvis både glada och överlyckliga. Vi hade tränat henne rätt. Nu återstår ännumer träning, bara nu katta får möjlighet att även hon göra sitt så vi kan fortsätta men vår träning. Det är otroligt roligt att visa att dogon kan fungera på något plan även här i Sverige =)

Idag var vi ut i skogen och plockade blåbär, påväg dit lärde vi Deya att plocka hallon. Vädret var fint och skogen var relativt myggfri (ett tag). Deya passade dagen till ära på med att praktisera sin roll som bulldozer och formel ett bil i blåbärsriset. Bären flög till höger och vänster i när deya avanserade brutalt framåt. Hon passade även på att ha lite hundkamp med ett träd, det mördade hon omsorgsfullt och utan pardon. Emmelanåt stannade hon till vid mig och Carro för lite förfriskning i form av blåbär. Hon tröck in klothuvet mellan blåbärsriser och handen för at oförskämt roffa åt sig några stackars bär vi hade plockat. Till råga på allt så klotade blåbärsmonstret till min fulla blåbärsbytta somjag kämpat med i en timme så aaaaaaaaaalla bär flög ur. Jag var en måttligt glad hundägare (monster) vid det här laget. Deya var oberörd över sitt illdåd och gick ner och mördade lite mossa i diket. Själv stod jag och funderade på en vit pälsmössa och ett par matchande handskar. Hon vet verkligen inte vad som är bra för henne. Nåja, nu är vi ute ur skogen och har lite bär med oss. Blåbärsstället lämnade vi mäst likt en rotvälta tack vare Deyas framfart, säkert tar det ett par år för det att återhämta sig. Vad har vi nu lärt oss av denna dag? Jo följande. Ta ALDRIG med dig en Dogo och plocka bär.....

Jag hämtade precis mitt morgonkaffe och gick ut på balkongen för en morgon cigg. Utanför gick en man, kanske från Irak eller Iran? Hans ben var borta upp till låren så han stapplade fram på två proteser. Jag försökte sätta mig själv i hans situation, fundera över vad det var han kunde varit med om, vad han kunde ha sett, hur han kunde ha känt osv. Det sved i ögonen på mig när jag tänkte på den meningslöshet som ligger bakom att han förlorat två ben. Jag kan bara hoppas att han har det bra här och nu och får möjlighet att förverkliga sig själv.

Anblicken av denna man vars öde inte varit lika vänligt mot honom som mot de flesta utav oss här i Sverige förde osökt min tanke vidare till våldet och den faschination jag känner inför det. Just det, jag gillar våld, faktiskt så älskar jag våld. Jag tycker naturligtvis inte alls om krig eller att människor blir dödade i förtid. Döden känns otroligt meningslös när den drabbar en människa eller djur som har tid kvar att leva och bara finnas till i världen. Nej jag älskar det våld som är institutionaliserat. Dvs kampsporterna som boxning, ultimate fighting, K1 osv. Här kan jag sitta och konsumera våld och ryckas med i gladiatorernas kamp. Näsben knäcks, ögonbryn slits upp, människor svimmar osv. Allt till min stora förtjusning. Jag älskar även videovåld, har kan jag konsumera ond och bråd död utan minsta tanke på vad det är jag ser. Jag blir lyrsik om någon "badguy" blir bestialiskt mördad eller söndersliten. Senast såg jag Rambo 4 vilken var otroligt våldsam oh hade väldigt starka våldsscener. Filmen och "Sly" för den delen var det bästa jag sett.

Här sitter alltså jag, en ung man på 2000-talet i Sverige. Lilla präktiga svensson-Sverige med jantelagen högt uppstucket i arslet. Jag älskar videovåld och institutionaliserade gladiatorkamper. Vad skiljer mig från pöbeln i gamla Rom som gladrligen konsumerade våld både mellan människa och djur på amfibiteatern koloseum? Precis som mig så gottade de sig säkert i våldet de såg, gick i exstas när de så något speciellt smaskigt sätt en annan varelse dog på. Vi är båda våldskonsumenter. Visst jag kan ju alltid trösta mig med att jag vet att video-våldet är fejkat och trickfilmat. Men jag älskar det fortfarande. Är verkligen jag, en man i plutteland år 2009 efter kristus annorlunda än pöbeln i Rom? Har vårt samhälle blivit civiliserat eller är det en illusion, en önskedröm? Jag vet inte svaret på den frågan. Däremot vet jag att våldet faschinerar, att det kittlar något primitivt i människan. Den enda anledningen att vi inte längre beter oss som gamla Romare är antagligen samhällets lagar som under lång tid fostrat oss. Som människor är vi inte annorlunda, däremot är våran sociala praxis annorlunda. Nej vi är inte civilicerade, vi är primitiva varelser som när som hällst kan förvandlas till djur och ryckas med i våldets karusell.....