Jag har inte bloggat på ett tag. Jag har inte kännt mig manad eller tyckt något speciellt på ett tag. Jaag har undvikti dagstidningar och detbatter. Åter igen så fick jag dock ett återfall i att läsa dagspressen och all skit som händer runtomkring mig. Mitt öga fastnade vid en bild på en varg, sedan rubriken nedanför. "Hemligt jägar sällskap arbetar för att utrota varg" eller något i den andan stod det. Jag visste att jag antagligen skulle bli otroligt upprörd om jag läste artikeln. JAG BLEV INTE MOTBEVISAD.... Komentarerna till artikeln gjorde mig vansinnigt arg och ofantligt ledsen. Att det finns mäniskor som på allvar vill utrota en hel art från våra skogar. Jag har svårt att begripa dem på något plan. Två grupper sticker ut som extra fientligt inställda till vargen. Renägande lappar (ja jag skriver lapp därför att jag är Svensk och inte pratar samiska, därav använder jag mig av det Svenska namnet på samer vilket är lapp) samt bönder som värnar om en traditionell hållning av tamboskap som innefattar lösdrift. Jag kan i och för sig förstå att det inte är speciellt roligt att få sina tamboskap rivna av rovdjuren, Jag kan förstå att det finns en svårlöst konflikt mellan å ena sidan naturen (rovdjuren) och andra sidan människan. Den konflikten är antagligen lia gammal som människan, och sorgligt nog så har den oftast slutat med en förlust för naturen och i det sista skedet även människan. Men jag ska inte förlora mig i ytterligare filosofiska tankegångar kring denna konflikt. Inte heller ska jag spinna vidare på den artikel som jag nyss läste.

Jag ska istället kasta mig in i en fundering kring herdehundar av typen ovtjarka eller Kangal. Det var för inte allt för länge sedan ett uppmärksamat inslag kring dessa herdehundar där de utmålades som väldigt farliga att ha i ett samhälle. Att det inte var bra hundar alls. Kanske ligger det något i att de inte är lämpade att bo i en stadsmiljö därför att deras utpräglade känsla för vakt är så stark. Kanske ligger det något i att de inte är lämpliga eller ens bra sällskapshundar för gemene man? jag är personligen av den åsikten att var ras har sin platts och sin funktion att fylla. Jag tycker inte att Ovtjarka eller kangal är superbra familje//sällskapshundar generellt. Att vissa individer av rasen kan fungera alldeles utmärkt i en familj med barn som bor i tätbebygt område hyser jag dock inga tvivel om. 

jag var nyss in på kangalklubbens hemsida (www.Kangal.se) och läste lite om rasen. På sidan möttes jag av ett intressant resonemang rörande deras ras, ett resonemang jag många gånger rört mig kring själv. Man gjorde först en liten kort presentation av vår svenska "masstiff" Dalbohunden, som tyvärre är utrotad eller utdöd. Där man diskuterade denna hunds syfte som gårdsvar. Man gick där efter vidare i funderingar vad just deras ras kunde erbjuda Sverige? Skulle Kangal och ovtjarka kunna fungera som väktare av renhjordar och fårflockar för våra Svenska bönder och renägare? Jag personligen skulle med glädje se at det blev så. Det var även Kangalkubbens uttalade ambition att verka för en sådan utveclking. Kanske kunde dessa hundar på ett effektivt sätt hjälpa till att lindra konflikten mellan människa och natur?

jag blev glad när jag läste kangalklubbens målsättning för sin ras. Att dom har en seriös förankring i dess syfte och användningsområde. däremot kan jag se vissa problem som en sådan utveckling kunde stöta på. De flesta av dem rör djurskyddslagar. Vi får ju som bekant inte utsätta våra djur för onödiga risker, inte heller får vi utsätta vilda djur för det genom att exempelvis ha lösa hundar som löper amok i skog och mark. Att då ha en hund som vaktar mot varg och björn blir då en smula besvärligt.

Ponera nu att en varg eller björn kommer i närheten av en fårhjord som vaktas av en herdehund. Om hunden uppfyller sitt syfte så kommer den att försvara flocken med sitt liv och modigt angripa och försöka jaga bort eller döda inkräcktaren. här uppstår med stor sannorlikhet skador på både hunden och det vilda rovdjuret. Djurskyddslagen förbjuder troligtvis en sådan hantering, då det innebär att man utsätter sin hund för onödigt lidande. Ett annat hinder skulle kanske var hur hunden hålls. Den skulle kanske inte alltid ha tillgång till en hundgård eller koja för att skydda sig mot väder och vind. Kan man acceptera en hundhållning som är på det viset? För min egen del så skulle jag absolut kunna göra det. En hund som vaktar flocken skulle garanterat få en avskräckande effekt hos rovdjuren. Sedan pratar vi inte här om en sällskapshund utan om ett verktyg som fyller en nobel funktion till människan. De är inte alls mindre värda än sällskapshundarna och skulle naturligtvis behöva ett visst skydd och omsorg, men de skulle i slutändan vara mer av ett instrument eller redskap till för att fylla ett behov hos människan. de skulle även få vara trogen sin natur. Detta med att vara ett instrument eller redskap låter kanske lite krasst och kallt, men det är i sanning inte speciellt mycket annorlunda än hur många ser på jakthundarna som får stå i sina gårdar fram till jaktsäsong. Jag tycker desutom att det är en större grymmhet att försöka anpassa vissa typer av hundar till något de inte är avlade för. Varför sätta en stor och potent vakthund i ett villaområde eller lägenhet där den aldrig får gåra sig själv rättvisa utan blir betraktad som ett problem? när en hund vars syfte är att vakta gör det i en miljö där det är uppskattat och behövt måste väll vara att föredra framför något annat. kanske skulle en speciell licens finnas för att få hålla sådana hundar?

Nåväl, jag är inte jätte insatt i frågan om herdehundarna men jag önskar kangalklubben all lycka i sina ambitioner.

Min egen ras Dogo argentino står inför ett liknande problem. Djurskyddslagar och jaktlagar förbjuder oss från att realisera rasens fulla potential. Rasen avlades från en vildsint slagskämpe i riktning mot en kraftfull och modig jakthund, eller som martinez själv uttrycker det "mot ett ädlare mål". Bönderna hade problem med vildsvinen som är ett stort villebråd som desutom kan vara relativt farligt att jaga. Vildsvinen gick in och förstörde böndernas odlingar. För ett litet jordbruk kan detta naturligtvis vara förödande, men även för större bönder blir den ekonomiska förlusten kännbar. Alltså, utifrån ett mänskligt behov av att skydda sig mot naturen så skapas en potent jägare som ett redskap för att kunna kontrolera eller förhålla sig till de livsvillkor som fanns. Även idag utgör vildsvinet ett problem för böndernas grödor likväl som en fara för människor och tamboskap så dogon har kvar sin roll och funktion som jägare. Duktiga hundar kan desutom hjälpa till att förse fattigare familjer på landsbygden med mat. För en redan knaper ekonomi är ju detta naturligtvis önskvärt.

I de allra flesta europeiska länder är jakt med dogon förbjuden dock. Av djurskyddskäl får man inte jaga med sina hundar. det anses oetiskt mot djuret som blir jagat att man släpper lös en flock hundar på det. Vidare så är det av djurskyddskäl inte tillåtet att jaga med hunden då denne lider en rejäl risk att bli allvarligt skadad eller dödad under jakten. I de allra flesta fall tycker jag att vi har bra djurskyddslagar, ibland är de även för milda. Men det finns undantagsfall där jag tycker att djurskyddslagarna blir alldeles för stelbenta. Faktum är ju att jaga vildsvin inte är någon dans på roser för en hund, oavsett ras och jaktsätt. Många hundar blir allvarligt skadade och dödade av vildsvin även om de inte tillhör en typ som ska gripa tag i vildsvinen. Vidare kan man ju argumentera att användingen av gevär inte alls är någon garanti för att djuret inte ska dö en mycket plågsam och utdragen död. Skulle inte dogo argentino kunna fylla en viktig och ädel funktion även i Europeiska länder? Vildsvinstammen ökar ju som bekant explossionsartat, och i dagsläget står vildsvinet för fläst viltolyckor. Vi saknar en riktigt bra jakthund för att tacklas med problemet, i alla fall om vi skall hålla oss inom ramen för rådande regelverk.

Vi har alltså ett problem som växer i i vildsvinet. Vi saknar idag en effektiv metod att kontrolera problemet. Skulle Dogo argentinon kunna vara endel av lösningen på det problemet? Skulle jakt med dogon kunna visa sig vara ett bra alternativ för att kontolera vildsvinstammen? Som ägare av rasen skulle jag jubla ifall vi kunde få prova att ta del av en sådan lösning. Nu tänker jag mig inte att varenda dogoägare ska ranta runt i skogen med sina hundar och jaga vildsvin helt okontrolerat. Som med all annan jakt borde den vara licencierad och endast hundar och ägare som bedömts dugliga skulle få göra det.

Jag älskar min ras och det är sorgligt att se att dess fulla potential och syfte går förlorat, Speciellt som det fortfarande finns ett behov den kan uppfylla och få komma till sin rätt i.... 

nåja detta var dagens tanke