Vi sågs första gången i solen, du låg där under fikonträdet med magen full. Tillsamans tog vi de första stegen ut i världen. Du bor i mina ögon, och jag ser dig klart framför mig. Vi plockade druvor och satt där i sanden, din tunga var som silke, som honung för själen. Sedan tillbaka in under fikonträdet.

Jag dog idag. Det brast i mig. Min passion är borta, min värld känns tom, karg och meningslös. Det är märkligt hur blind en människa kan vara för det han älskar. Bara när den är borta skriker själen. Jag är bitter, så arg att jag vill riva hela världen, jag saknar dig, där under fikonträdet.

Jag såg dig idag, du ville ut och springa. Du plockade med allt och visade vad du ville. Nu är bädden tom, liksom jag. Bara minnet finns kvar som ett brännande spöke. Jag hoppas att svedan aldrig slutar, att den dagen aldrig kommer då det bara är en blek förnimmelse av en dag i solen, där under fikonträdet.

Jag vill bara vara där du är nu, vara med dig min vän. Vi kan plocka druvor och sitta i sanden, vi kan sitta där som bröder... Nej något mer. Något som inte kan beskrivas utan bara delas.Då skulle du och jag och mina andra vänner vara i stillhet, dela något vi inte har ord för, sitta där för alltid,in under fikonträdet.....

Jag älskar dig min vän, vi kanske ses strax..Om inte så vänta på mig, jag väntar på dig.........