Jag har funderat över varför i helvete jag bloggar och vad jag ska blogga om? För mig  handalar det om tankar, jag ser min blogg som en pågående diskussion med främst mig själv. Jag skriver om saker jag tänker på och saker som intresserar mig. Jag skriver inte speciellt mycket om mitt "liv". Nu kanske mitt liv heller inte är så rikt att jag har material att blogga om dagligenom jag skulle haft det som fokus. Men jag har läst tillräckligt många bloggar där det står att "ludde och jag var ute och nu äter jag pankakor till lunch". Vill man skriva om det så är det helt okej för mig men jag tycker samtidigt att det är ointressant. För mig är det som är intressant själva refexionen av verkligheten så som man upplever den och inte egentligen vad som sker i den. Livet är något som sker både inom och utanför människan och det intressanta är det som sker inom.  (för mig alltså)

Jag är medveten om att folk som läser mina blogginlägg ibland blir illa berörda. Detta är helt okej för mig och till och med bra. Blir man illa berör så har man i alla fall konfronterats med något som man blir tvungen att ta ställning till och reflektera över. Mina tankar är ju inte alls någon sanning, inte i någon objektiv bemärkelse men heller inte för mig personligen. Mina tankar är allt som oftast enbart utslag av en pågående diskussion jag för med mig själv. Till exempelså skulle jag kunna skriva ett inlägg om hur dödsstraff ska förbjudas. I grund och botten så tycker jag ju så. Samtidigt så får jag veta om en man som låst in sin dotter i mer än 20 år och våldtagit henne och har barn med henne. Jag blir då heligt förbannad och vill att han ska torteras långsamt till döds.. Här blir det ett undantag i min annars humana inställning till dödstraffet. Jag blir tvungen att konfronteras med mig själv och mina egna tankar om dess riktighet. För att behålla mina tankar intakt måste jag samtidigt inse att min humanism även måste sträcka sig till en sådan man.. Kan jag gå med på det? Kan jag acceptera en sådan pervers typ att existera och vara människa?  För mig så blir det här ett måste, jag måste acceptera honom även om jag hatar det han gjort och även hatar honom. Jag måste acceptera honom för alla andra som jag inte vill ska få dödstraff. Men det betyder ju naturligtvis inte att jag hyser någon kärlek varken till individen eller hans handlingar.

Att konfronteras med mig själv och även kunna byta åsikt om jag inte längre känner att jag kan stå för det jag skriver/ säger är det bästa med bloggen. Jag får reda i mina tankar och jag kan läsa dem själv. Jag får desutom reaktioner från andra som tvingar mig att ompröva mina första tankar. så detta att skriva blogg är för mig ett andligt arbete...

Cesar eller kanske bättre känd som "mannen sm talar med hundar" har haft ett stort inflytande, inte kanske bara på mig utan på hund-Sverige. Han är Amerikas Barbro Börjesson fast lite till. Onekligen är detta en mycket kompetent hundmänniska som utvecklat en metod/filosofi kring människans hundhållning och de problem som hundar kan ha i sin interaktion med varandra och med det männskliga samhället.

Cesar har blivit strakt kritiserad, man har sagt om honom att han är "mannen som tog hundträningen 20 år tillbaka i tiden". Jag kan se hur detta omdömme kommer till. Ser vi på vårat nuvarande paradigigm kring hunden så är det inte längre den typ av ledarskap man pratar om som Cesar förespråkar, dominans är över huvud taget ett begrepp som har börjat gå ur tiden och kanske till och med lämnar en illa smak i munnen efter sig. Nu för tiden är det inte bestraffning/ korrigering som gäller när vi tränar våra hundar. Det handlar uteslutande om positiv förstärkning och uebliven reaktion när hunden gör något den inte borde. Inlärningspsykologerna har konstaterat att den effektivaste formen av inlärning sker genom positiv förstärkning och att effekten av bestraffning är ringa, näst intell försummbar.  Varför är då cesar så populär? Jag tror det handlar om att Cesars metoder är relativt enkla, att de ger sken av att fungera sanbbt. Man behöver inte lägga ner en jävla massa tid på att psykologisera sina hundar och försöka förstå dem samt att arbeta lång tid med "mjuka" metoder. Den auktoritära hållningen ger löftet om att bara du har den rätta inställningen i hjärnan och kan sätta gränser så blir allt bra. Hunden blir en spegel av din auktoritet. Detta är förmodligen delvis sant, eller det ligger förmodligen en sanning i det med det är ingalunda hela sanningen kring hunden. Hundar behöver ju socialiseras, de behöver förstås som djur, vi behöver vara snälla mot dem, de vill lära sig saker etc. Jag personligen har inte lyckats finna någon koppling med att hundarna ska gå bakaom mina fötter för att de ska bli lydigare. Jag väljer ofta att ha min hanhund nära mig därför att skulle något hända så har han inte ett fullt koppel på sig att göra det. Jag har heller inte sett attt det gett någon speciell effekt att knuffa till sin hund för att den ska ge upp det den håller på med. I detta fall har godis fungerat lika bra som motavator att inte genomföra ett visst beteende, förutsatt att retningen varit så pass låg att godiset som stimuli varit mer attraktivt.

När det gäller Cesar så måste man förstå att det inte handlar om enkla lösningar, man måste även förstå att den person han är har betydelse. Cesars hundhållning involverar stora mängder mortion och träning. Det är ett par timmars promenader om dagen för hans hundar, redzoone-cases speciellt behöver mycket av den varan för att kunna återsocialiseras. Till råga på allt så har Cesar tillgången till en massa hundar med hjälp av vilka han kan återsocialisera olika indiider. Detta är något vi i Sverige sällan har tillgång till.

Jag såg igår en hundägare som skulle ta kontreoll över sin hund. Jag ljuger inte nu men var annan meter röck hon hunden i kopplet och varannan meter så knuffade hon den åt sidan. Jag sa till Carro... där har du en somm sett på Cesar. Hon skulle minsann visa sin hund vilken det var som bestämmde... Hunden verkade mäst av allt förvirrad och vad jag såg av deras promenad så hade det ingen effekt alls. Cesars största miss i mina ögon är när han kategorsk går ut och säger att hunden är en spegel av ägaren. Där lägger man tillbaka ansvaret på ägaren vilket inte alls behöver vara så. Hundars beteende kan bero på många olika orsaker, de reagerar inte enbart på sin ägare. I vissa fall är det helt riktigt att det är ett ägarfel med i andra stämmer det inte alls. Uttalandet som cesar gör skapar dock skam och en känsla av misslyckande vilket i sin tur kan resultera i att hundar avlivas.

Nej jag tycker Cesar har en hel del bra poänger, så som tankarna kring mortion och psyisk stimulans. däremot tror jag inte man löser ett problem med en hälspark. Jag tror inte att man stärker sin flock på det viset. Jag tror däremot att man får oönskade resultat i form av att man lyckas förändra ett visst beteende men orsaken är kvar och yttrar sig i något annat.  

Jag tycker visst att man kan ta i sin hund, har man provat med att vara mjuk och det inte fungerar kanske man behöver ta i för att möta upp hundens energi och få den ur känsloläget.

men men...tankarna om hunar är många och experterna är oense så det är återigen upp till var och en att besluta vilken väg man vill ta..