Jag gör allt annat än det jag borde göra. Jag är för lat för mitt eget bästa, en patologisk smitare. Men jag är fullkomligt död nu vad gäller motivation, uppsatsen känns som ett berg ovanför mig. HUGA! nu e det synd om lilla lata Ante.

Nåja jag ska skriva om något annat idag. Jag tänkte skriva en rad om könsbyte och kanske koppla det till h-b-t personer i allmänhet.

Igår såg jag en film. Det var om en man och hans familj. Mannen var omkring 55 eller uppåt. Han hade hela sitt liv vetat att han egentligen var en kvinna instängd i en mans kropp men först efter så lång tid tagit tag i det och gjort något åt det.  Han började äta kvinliga hormoner och skulle genomgå en operation för att omvandla könsorganet.

Detta var en man som jobbade i en utpräglat mansdominerad miljö, han hade fru och två barn.  Han var en god kristen och en aktiv medlem i sin församling samt i församlingen kör.

Ni förstår vilken katastrof det blev när han "kom ut" ur garderoben och berättade att han skulle bli kvinna. Alla hans tidigare kamrater hatade honom och tyckte han var ett missfoster, han blev utkörd ur församlingen och kören. Han blev tvungen att byta jobb, han blev hela det lilla samhällets samtalsämne. Han fick kort sagt stå ut med samhällets hetronormativt stela föreställningar och all den skam detta bär med sig och det var inte lite. Han förvandlades från att ha varit en högt uppskattad medborgare till ett missfoster, en dåre, något ännu värre, något som det inte fanns ett ord för, något skrämmande. Hans familj följde naturligtvis med i skamprocessen.

Inte nog med att man fick se denna mans personliga trauma och hur det tog sig uttryck för honom, vilket lidande han fick utstå så fick man även se familjens lidande.
Familjens lidande var alla gånger så kraftigt som hans eget. Hans hustru med vilken han varit gift i 25år och hade barn med blev alldeles traumatiserad, förvirrad, äcklad, ledsen, arg osv. Hur kan en man som man kännt i mer än 25 år bara sadla om och bli kvinna? Vad hade hon gjort för fel? Hon tog på sig skulden för det hon såg.

Hans son klarade inte av att hantera situationen alls så han i prencip försökt sin far. Dottern i familjen var den som hanterade det bäst. Hennes komentar var Coolt.

Det fantastiska i filmen var väll att den fick ett bra slut, hur familjen kämpade sig igenom traumat och kärleken till en människa vann över intollerans och stelögdhet.

I en scen när mannen blir utkörd från kyrkan så ser man hur hustrun väljer sida, hon går ut med honom och delar hans börda.. Sonen kommer på besök och han och fadern slåss, slagsmålet blir det avgörande ögonblicket för sonens acceptans av situationen. Han får här en legetim situation att gråta ut den smärta han upplever och kan därmed börja hela sig själv och acceptera situationen.

Ett gripande drama om en verklighet låååångt bort från min egen. En verklighet som homo/bi/trans personer befinner sig i. Hur samhällets normer fungerar förtryckande för indeviden. Självmorden är ju överrepresenterade bland just dessa människor och förklaringen är antagligen en intolerant omvärld. Det finns naturligtvis många exempel på vad en intollerant omvärld kan ställa till med för individen, hur känslan av skam bryter ner en människa. I Sverige har vi haft barnamördande kvinnor, nu har vi självmord bland homosexuella.. Föreställningen om vad en normal människa är för något skapar utanförskap för dom människor som inte faller innanför dessa normer.

Normalitet är i själva verket bara en illusion, kanske kommer vi en dag att inse det?

Jag själv häcklar mer än gärna minoriteter, ofta utan någon verklig substans. Jag kan inte påstå att jag har någon minoritetsgrupp som jag ogillar, men jag är liktförbannat med i att förstärka och bära en massa förtryckande attityder. För mig så är det just precis enbart en attityd också, inget mer, inget som är på djupet rotat i min själ. Ingen åsikt som är så grundligt fäst i min personlighet att jag inte med lätthet kan skiljas från den.

Men detta är nog inte vad människor ser eller hör när man pratar med mig. Vet man inte att jag är tollerant och öppen för det mästa utan att tycka att människor är knepiga så tar man nog lätt åt sig. Det är klar, hasplar jag ur mig en massa attityd så tror ju människor att det är så jag "tycker".. Detta är ju det farliga med attityder, det sårar. För mig känns det ofta svårt att hantera. Jag kan lika gärna skriva en nedvärderande text om homosexuella samtidigt som min verkliga åsikt är att det handlar om kärlek mellan människor och att den är okej och riktig. Att människor inte ska behöva lida några kval eller bli förfördelade eller förföljda på grund av sin sexuella läggning. Tyvärre så blir nog resultatet att folk tror att jag inte gillar bögar i fall jag skulle skriva en text om dem.

Jag är av naturen utrustad med en vass tunga som gärna spetsar till en elakhet bara för sakens skull...men men jag ska tänka på det och bli bättre..